Top of the lake: China girl

 

SVT1

 
Säsong 2
Kriminaldrama av Jane Campion och Gerard Lee, med bl a Elisabeth Moss, Gwendoline Christie, David Dencik, Nicole Kidman och Alice Englert.

 

Premiär den 25 september

Nu kommer uppföljningen till Jane Campions knytnävsslag ”Top of the lake” från 2013.

Den här gången är handlingen flyttad från Nya Zeeland till Sydney, dit polisen Robin Griffin (Elisabeth Moss) har återvänt för att komma på fötter igen efter de traumatiska händelserna i den första säsongen.

När en död prostituerad asiatisk kvinna spolas i land i en reväska på Bondi Beach, tar Robin sig an fallet tillsammans med sin nya kollega Miranda (”Game of thrones” Gwendoline Christie). Ett fall som av en händelse som tyvärr inte är helt lätt att tro på, har kopplingar till den dotter (Alice Englert) som Robin adopterade bort efter att ha blivit gruppvåldtagen som tonåring.

Det handlar återigen om misogyni, men nu finns också något som nästan liknar en besatthet vid temat moderskap. Bildspråket är urtjusigt och skådespeleriet magnifikt. Moss och Christie har en underhållande avig kemi som omaka partners det skaver mellan. Nicole Kidman är ett fyrverkeri som gråhårig lesbisk akademiker och adoptivmamma till Robins barn, och David Dencik briljerar som seriens primära antagonist; den tyska fejkintellektuella fähunden och bordellbasen Alexander ”Puss” Braun.

Men kvinnohatet och Robins ständiga vedermödor drivs övertydligt långt, höjs liksom upp i kubik, och händelseutvecklingarna är lite för otroliga. Och precis som i fallet ”True detective” – en serie som likt ”Top of the lake” var så djupt förankrad i en viss natur och atmosfär att själva skådeplatsen egentligen spelade huvudrollen – har en del av magin gått förlorad i och med miljöombytet från trolskt landskap till mer bekanta, skitigt urbana kriminalkulisser.

”Top of the lake: China girl” är på många sätt ändå bra – men inte i närheten av lika stark som det vi såg sist.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: Misogyni i kubik i ”Top of the lake: China girl” dök först upp på TV-koll.

Modus

 

C More

 

Säsong 2, del 1-4
Kriminaldrama av Mai Brostrøm och Peter Thorsboe, med bl a Melinda Kinnaman, Henrik Norlén, Kim Cattrall, Greg Wise och Paprika Steen.

 

Säsongspremiär den 2 november

 
Den första säsongen av ”Modus” – den danska manusförfattarduon Mai Brostrøm och Peter Thorsboes tolkning av Anne Holts berättelser om kriminologen Inger Johanne Vik – imponerade med en mäktig rollista och urtjusiga vintervita miljöer av allra snyggaste Nordic noir-snitt. Brister uppenbarade sig efterhand, men överlag var den ändå väl godkänd.

Den här andra säsongen däremot (som har en ännu häftigare rollista, med en hel del internationell stjärnglans, och ett löftesrikt intro som andas Bond-film) haltar från start, med en av de klumpigare partier med exposition jag har sett på länge, i form av en nyhetssändning som redogör för vad som är grejen och vem som är vem, som fortfarande pågår en kvart in i det första avsnittet.

Grejen är alltså att den amerikanska presidenten Helen Tyler (Kim Cattrall) är på statsbesök i Stockholm. Med sig som rådgivare har hon Warren Schifford (Greg Wise) från FBI, som Inger Johanne (Melinda Kinnaman) har ett smärtsamt förflutet med. Och när presidenten plötsligt går upp i rök, tvingas nu gravida Inger Johanne och hennes sambo, kriminalkommissarien Ingvar Nymann (Henrik Norlén), dessutom jobba tillsammans med honom, för att hitta den fria världens första kvinnliga ledare.

Det finns en del sevärt skådespel i ”Modus” andra säsong. Wise är, om inte direkt subtil så definitivt underhållande som slemmigt svin, danska stjärnan Paprika Steen levererar som alltid, och Johan Rabaeus är toppen som smådryg statsminister. Cattrall får av naturliga skäl inte så mycket utrymme efter det första avsnittet (eftersom hon är spårlöst försvunnen) men gör det hon ska, och att se ”Sex and the city”-ikonen i en skandinavisk kriminalserie har förstås ett speciellt sorts underhållningsvärde.

Men det stora problemet med ”Modus” – som inte riktigt går att komma runt – är att det är svårt, nära nog omöjligt, att tro på den. Grundstoryn i sig är ansträngd, och den onaturliga dialogen gör den sannerligen inga tjänster.

Godkänt tack vare många intressanta skådisar och en snårig kriminalgåta som trots allt väcker en viss nyfikenhet på utgången. Men inte mer.

”Modus” säsong två kommer även att visas i TV4 framöver.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: ”Modus” andra säsong haltar från start dök först upp på TV-koll.

Den döende detektiven

 
SVT1

 
Kriminaldrama i tre delar av Sara Heldt, med bl a Rolf Lassgård, Helena af Sandeberg, Henrik Norlén och Alexej Manvelov.

 

Premiär den 3 januari

 
Rolf Lassgård är tillbaka som mordutredaren Lars Martin Johansson – han som kan se runt hörn – i den tredje och avslutande miniserien i SVT:s trilogi baserad på Leif GW Perssons böcker.

Nu är Johansson pensionerad, gammal och bräcklig. Efter en stroke är han ordinerad att leva hälsosamt och ta det väldigt lugnt, men samtidigt ger hans läkare (Amanda Ooms) honom ett fall att bita i; det 30 år gamla ouppklarade sexualmordet på en nioårig flicka.

Johansson börjar nysta i det, och till sin hjälp har han gamla kollegan Jeanette Eriksson (Helena af Sandeberg) och Max (Alexej Manvelov) – en stark och tystlåten ryss som får fungera som den gamle polisens ben, armar och nävar.

Claes Malmberg, som tuggade i sig scener som Evert Bäckström i de två första serierna, lyser lite med sin frånvaro, men Lassgård är verkligen otroligt bra som vingklippt legendar.

En engagerande kriminalgåta med ett tillfredsställande slut, men framför allt en fin berättelse om hur ålderdomen drabbar, med många ögonblick som berör.

De två tidigare miniserierna i GW-sviten – ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen” – finns att se på SVT Play.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Premiär i dag för ”Den döende detektiven” – så bra är miniserien med Rolf Lassgård dök först upp på TV-koll.

Hard sun

 

SVT1

 

Del 1-3
Kriminalthriller/sci-fi av Neil Cross, med bl a Agyness Deyn, Jim Sturgess, Nikki Amuka-Bird, Derek Riddell och Jojo Macari.

 

Premiär den 14 januari

 
”Luther”-skaparen Neil Cross ligger bakom den här ”pre-apokalyptiska” kriminalthrillern med inslag av sci-fi, där total förstörelse väntar jorden om fem år.
Cross har angett David Bowies ”Five years” som inspiration; ”News had just come over, we had five years left to cry in/News guy wept and told us, earth was really dying”. (”Hard sun” har dock ingenting att göra med de Bowie-betitlade polisserierna ”Life on mars” och ”Ashes to ashes”, som BBC gjorde på 00-talet.)

Agyness Deyn och Jim Sturgess spelar Elaine Renko och Charlie Hicks. Två nyligen hopparade, missmatchade Londonsnutar som utreder en hackares brutala fall mot döden när de trillar över ett USB-minne med bevis på att världens undergång är garanterad, och alltså bara ett halvt decennium bort.

Säkerhetsunderrättelsetjänsten MI5 är beredda att använda vilka metoder som helst för att behålla locket på, för att undvika masspanik och totalt kaos, får man anta, och Renko och Hicks slungas in en livsfarlig härva av konspirationer, mörkläggningar och mord.

”Hard sun” har en spännande kärna av undergångsängslan som känns högaktuell så här i tider av allt allvarligare miljöhot och galningar vid makten både lite här och där, och är snygg, välspelad (speciellt den före detta fotomodellen Deyn är suverän som slimmad men stenhård fighter) och underhållande på ett lite fånigt och överdrivet, nästan serietidningsaktigt sätt.

Men de logiska luckorna är många, den allmänna orimligheten lite för påtaglig och dialogen bitvis plågsamt osmidig. Och själva grundstoryn trängs med så mycket annat – som trasiga, våldsamma familjerelationer, traumatiska bakgrundshistorier, vänsterprassel och internutredningar – att dödsångest, sorg, panik, och de existentiella frågor som man skulle kunna tro vore självklara ingredienser i en serie som tar sig an människans totala utrotning, knappt får något syre alls.

Det finns en bra idé här, men efter ett spännande men överfullt första avsnitt känns ”Hard sun” allt mer som ett hopkok av flera olika serier som inte kommer överens.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: ”Hard sun” – ett hopkok av flera olika serier som inte kommer överens dök först upp på TV-koll.

Stella Blómkvist

 

Viaplay

 

Del 1-2
Kriminaldrama av bl a Jóhann Ævar Grímsson och Nanna Kristín Magnúsdóttir, med bland andra Heida Reed, Jóhannes Haukur Jóhannesson och Kristín Þóra Haraldsdóttir.

 

Premiär den 9 februari

Om ”Stella Blómkvist” – Viaplays första isländska originalserie, som är baserad på en serie deckare skrivna under pseudonym – hade varit ett ägg, hade koktiden varit en kvart. Minst.
Men det är svårt att avgöra om någon bara har tagit begreppet hårdkokt lite för långt, eller om det rent av är en noir-parodi man tittar på. Vilket på sätt och vis räddar ”Stella Blómkvist” från ett fullkomligt haveri, eftersom man bitvis har ganska roligt åt den totala kitschen och helt ogenerat överdimensionerade kiosklitteratur-attityden.

Även om det förmodligen inte är det som är meningen.

Heida Reed (”Poldark”) spelar advokaten Stella Blómkvist, som är den sortens coola katt som röker inne på ett barnkalas och fimpar i en muffins. Som svarar i telefonen under oralsex, och bara lägger den åt sidan en liten stund för att få en högljudd orgasm, och sedan fortsätter att prata som om ingenting har hänt. Som har en blaserad, cynisk berättarröst, kallar sin nya, snygga bil för ”silverhingst” och på allvar säger saker som ”han är hal som fängelsetvål”.

(Eftersom serien är på isländska är det i och för sig oklart om dialogen verkligen är så vulgär som den verkar, eller om det var översättaren som hade en dålig dag.)

När den isländska statsministerns snygga assistent blir mördad, får Stella den misstänkte – en återfallsförbrytare som togs på bar gärning stående över mordoffret – som klient och fallet anses vara klappat och klart. Men Stella gräver djupare i ärendet och nystar upp en kinky härva av kokain, korruption, kåta kinesiska högdjur och ett högsta höns med riktigt dåligt ölsinne.

Man får väl ge ”Stella Blómkvist” lite kredd för att försöka hedra en helt annan deckartradition än överexploaterade Nordic noir, och visst finns det ett visst underhållningsvärde i alla överdrifter och all amoralisk solkighet.
Men speciellt bra är det verkligen inte.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: ”Stella Blómkvist” – Viaplays isländska deckare är parodiskt hårdkokt dök först upp på TV-koll.

Ozark

 

Netflix

 

Säsong 1
Amerikansk dramaserie av Bill Dubuque, med bl a Jason Bateman, Laura Linney, Julia Garner, Sofia Hublitz och Skylar Gaertner.

 

Premiär den 21 juli

Gillar du dina dramaserier svarta som natten?
Varsågod och slå dig ner för att binga i dig ”Ozark”, där inte en ljusglimt tar sig in.

Det är ett tystlåtet, sofistikerat drama, som utspelar sig i en våldsam värld och har mängder av förtjänster. Som en dundercast, ett raffinerat berättande där varje detalj snart visar sig betyda någonting, en miljö som känns relativt orörd i tv-dramasammanhang och ett både narrativt och visuellt mörker som hotar, slukar och inte går att skaka av sig.

Jason Bateman producerar, har regisserat flertalet avsnitt, och är med sina sarkastiska kvaliteter perfekt i huvudrollen som Marty Byrde. En slipad finansiell planerare med välsmort munläder, som strax efter att ha fått reda på en obehaglig sanning om sin hustru Wendy (Laura Linney), får reda på någonting ännu värre. Hans extraknäck som pengatvättare åt en knarkboss har gått snett, och nu är det enda alternativ han har om han vill fortsätta andas, att ta med sin fru och sina barn och flytta från Chicago till en liten turistort vid Lake of the Ozarks på Ozarkplatån i Missouri.

 
Där är hans uppgift att tvätta en enorm summa pengar åt kartellen han är intrasslad i – men då stället är långt ifrån ett idylliskt semesterparadis, utan snarare en skum håla där de flesta har anledning att vara ljusskygga, leder en dålig situation hela tiden till en annan, ännu värre.

”Ozark” är i grund och botten ett familjedrama, i ordets rätta bemärkelse, och en verklig styrka är att framför allt fenomenala Laura Linney men även Sofia Hublitz och Skylar Gaertner, som spelar barnen Charlotte och Jonah, slipper agera bihang och verkligen har mustigt material att jobba med.

Och runt familjen finns flera figurer som är svåra att slita ögonen från. Som Ruth Langmore (Julia Garner) – en ung strateg med långa fingrar från en ökänd trailer park-släkt, som kommer att spela en viktig roll i Martys affärer. En halvgalen blodhund till FBI-agent (Jason Butler Harner). Och den allvarligt sjuke, ofta nakne man (Harris Yulin) som hyr ut sitt hus till familjen Byrde med villkoret att han själv får bo kvar tills han dör.

 
”Ozark” har på förhand utsetts till nya ”Breaking bad”. Och på sätt och vis håller serien faktiskt för den jämförelsen.
Den bryter visserligen ingen ny mark på det sätt som Vince Gilligans serie gjorde – men den är bra. Riktigt seriöst bra.

Se det här också:
En annan serie som blandar brottslighet med familjedrama på förnämligt sätt är ”Ray Donovan”. Finns på HBO Nordic (och den 1 augusti landar de tre första säsongerna på Viaplay).

Visste du att…
… Jason Bateman började sin skådespelarkarriär som föräldralös pojke i ”Lilla huset på prärien”?

Just nu…
… väntar vi på att få se Bateman i en femte säsong av kultiga sitcomen ”Arrested development”, som lär få premiär på Netflix 2018

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Netflix ”Ozark” – ett slukande mörker svårt att slita ögonen från dök först upp på TV-koll.

Narcos

 

Netflix

 

Säsong 3
Av Chris Brancato, Carlo Bernard och Doug Miro, med bl a Pedro Pascal, Damian Alcazar, Francisco Denis, Alberto Ammann och Matias Varela.

 

Säsongspremiär den 1 september

 
I två säsonger av Netflix föredömliga drogkrigsdrama ”Narcos” var Wagner Moura briljant som den karismatiske knarkkungen av Medellín. Så hur klarar sig serien nu när Pablo Escobar är död?

Faktiskt helt fantastiskt, visar det sig.

Fokus är flyttat till Calikartellen, vars fyra gudfäder – bröderna Gilberto och Miguel Rodriguez Orejuela (Damian Alcazar och Francisco Denis), den öppet homosexuelle Helmer ”Pacho” Herrera (Alberto Ammann), som alltid är klädd i satinskjorta, och New York-baserade José ”Chepe” Santacruz Londoño (Pepe Rapazote) – drev sitt brottssyndikat som ett enormt effektivt, väloljat multimiljardföretag, och i mitten av 90-talet i princip hade nått totalt världsherravälde över kokainmarknaden. Med hjälp av slipade affärssinnen och logistiskt snille – men även mord, mutor, hot och övervakning i klass med KGB:s.

Pedro Pascal är tillbaka som DEA-agenten Javier Peña (som nu även är seriens berättare eftersom Boyd Holbrooks rollfigur Steve Murphy tyvärr helt har försvunnit ut ur historien), som efter en tid hemma i Texas återvänder till Colombia för att vara med och sätta stopp för en organisation som är långt mer sofistikerad än Escobars.

Historien som berättas är mer omfångsrik den här gången, och bland de många nya karaktärer som introduceras finns bland annat en hal pengatvättare och hans kokainberoende amerikanska fru, en uppblåst revisor, nya amerikanska DEA-agenter, och den psykopatiske sonen till en av kartellens ledare.

En av de större rollerna görs av svenske Matias Varela, som är suverän som den ofrivillige gangstern Jorge Salcedo. Calikartellens säkerhetsansvarige – som från början är en ganska vanlig familjeman som försöker ta sig ut ur kartellen, men får utföra allt smutsigare uppdrag och dras djupare och djupare ner i den moraliska avgrunden.

Escobar är borta – men ”Narcos” fortsätter att leverera varorna efter sitt väl beprövade, omedelbart beroendeframkallande recept.
Våld och vansinne i vackra miljöer – med snyggt inklippt arkivmaterial som påminner om att den här galenskapen är hämtad ur verkligheten.

Fullkomligt trollbindande.

 
Se det här också:
Matthew Heinemans utmärkta, Oscarnominerade dokumentär ”Cartel Land”, om knarkkriget i Mexiko, hittar du på Netflix.

Visste du att…
… Calikartellen sägs ha kontrollerat runt 90 procent av världens kokainmarknad när de var som störst?

Just nu…
… är Kerry Bishé – som spelar Calikartellens förste pengatvättares amerikanska hustru – även aktuell i den sista säsongen av ”Halt and catch fire” på C More.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: Matias Varela glänser i ”Narcos” trollbindande tredje säsong dök först upp på TV-koll.

Hassel

 

Viaplay

 

Del 1-4
Kriminalthriller av Henrik Jansson-Schweizer och Morgan Jensen, med bl a Ola Rapace, Shanti Roney, Aliette Opheim, Wilma Lidén, Nana Blondell och Ana Gil.

 

Premiär den 8 september

Viaplay har tagit Olov Svedelids klassiska snut Roland Hassel, och gett honom en rejäl skjuts in i 2017. Om du tyckte att han var hårdkokt förut, skulle du se honom nu.
Ola Rapace är så att säga inte din pappas Hassel, som han spelades av Lars-Erik Berenett.
Nu är Hassel muskler och testosteron, machismo och sexångor, i ett elakt Stockholm som är hårt mot de hårda.

Serien börjar med att Hassels fadersgestalt och mentor, Yngve Ruda (Tomas Laustiola) skjuts till döds i sin bil. Hassel bestämmer sig för att samla sina närmaste i den effektiva men ljusskygga polisgruppen Triton – Thomas Meyer (Shanti Roney), Johannes Frank (David Nzinga), Simon Palm (Thomas Holmin) och färskingen Eira Lindhe (Nana Blondell) – för att lite under radarn ta reda på vem det var som mördade Ruda och varför.
Samtidigt har förundersökningsledaren Fatima Nidal (Ana Gil) från särskilda utredningar, som inte är speciellt imponerad av Tritons tvivelaktiga metoder, ögonen på Hassel. Och hans redan stökiga förhållande med sin förortsfabulösa särbo Daniela Bergman (Aliette Opheim) sätts på hårt prov när han sugs allt djupare in i det snåriga fallet, som kanske inte alls har sin lösning på gatan, som det först verkar, utan betydligt högre upp i näringskedjan.

Kaxiga, stenhårda ”Hassel” har så mycket påträngande attityd att serien bitvis känns överspänd och typerna konstruerade – men samtidigt är den ett läckert avsteg från det typiska svenska polisdramat. Med internationella ambitioner som blir tydliga redan i introt, som andas hårda amerikanska 70-talssnutar, mycket häftiga miljöer från en lite annan del av Stockholm, och Amir Chamdins alldeles särdeles snygga regi, som harmoniserar perfekt med Nicke Anderssons skitigt urbana rock.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Nya ”Hassel” – snyggt och stenhårt i betongen dök först upp på TV-koll.

Rellik

 

HBO Nordic

 

Del 1
Kriminaldrama av Harry och Jack Williams, med bl a Richard Dormer, Jodi Balfour och Michael Shaeffer.

 
Nya avsnitt på måndagar

”Rellik” är ”Killer” baklänges. Bröderna Harry och Jack Williams (som skapade ”The missing”) har nämligen hämtat inspiration från filmer som Christopher Nolans ”Memento” och Gaspar Noés ”Irréversible”, och gjort ett kriminaldrama som är berättat baklänges.

Det börjar med att Steven Mills (Michael Shaeffer) – den misstänkte för en serie mord där offren fått syra i sina ansikten – skjuts av polisen. Men Gabriel Markham (”Game of thrones”-stjärnan Richard Dormer), som leder utredningen trots att han själv har fått sitt ansikte förstört av mördaren, misstänker att den verklige gärningsmannen fortfarande går fri.

Därifrån spolar handlingen bakåt bit för bit, så att vi ska få fler och fler detaljer, misstänkta och motiv klara för oss.

Det är ett fiffigt knep som får serien att stå ut i den allt tätare kriminaldjungeln, och bjuder på snygga visuella effekter där regn faller uppåt och blod rinner tillbaka in i sår. Men med tanke på hur mycket man som tittare får jobba för att hänga med, gäller det att upplösningen – som i det här fallet alltså egentligen är upptakten – levererar.

Annars handlar det bara om en gimmick i en serie vars färgskala och huvudingredienser är lånade från välbekant Nordic noir.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget ”Memento”-inspirerat i baklängeskriminalaren ”Rellik” dök först upp på TV-koll.

Save the date! Nu vet vi när ”Modus” kommer tillbaka med sin andra säsong, vilka som är med i den och vad den handlar om.

Börja med att boka in den 2 november i kalendern, för då är det premiär på C More för den andra säsongen av ”Modus”. Den finfina kriminalare baserad på Anne Holts böcker om kriminologen Inger Johanne Vik, vars första säsong visades i TV4 hösten 2015, med bland andra Melinda Kinnaman, Henrik Norlén och Krister Henriksson på rollistan.

 
I säsong två spelar Kinnaman och Norlén fortfarande huvudrollerna, men vi ser även de internationella stjärnorna Kim Cattrall (”Sex and the city”), Greg Wise (”The crown”), Billy Campbell (”The killing”, ”Cardinal”) och danska tungviktaren Paprika Steen, samt de mer lokala förmågorna Johan Rabaeus, Anja Lundqvist, Samuel Fröler, Nina Zanjani och Sigge Eklund.

– Det är helt fantastiskt att vi har lyckats få den här makalösa ensemblen! Det är mycket tack vare att den första säsongen blivit en sådan succé, både i Sverige och internationellt. Serien är på många sätt banbrytande och att den spelas in på svensk mark med en cast av den här kalibern gör oss otroligt stolta, säger Josefine Tengblad, dramachef för C More och TV4.

Så här lyder synopsis för handlingen i säsong två:

Vem kan man lita på? Spänning, kärlek, hämnd och dolda hemligheter som hotar att omkullkasta allt. När Modus andra säsong tar sin början är den amerikanska presidenten Helen Tyler (Kim Cattrall) på statsbesök i Stockholm när hon under mystiska omständigheter försvinner spårlöst. Mitt i det intensiva polisarbetet pågår en maktkamp mellan ett panikslaget USA och ett ansvarigt Sverige när hotet mot en av världens mest mäktigaste personer sätter hela världen i gungning. Inger Johanne (Melinda Kinnaman) och Ingvar (Henrik Norlén) dras in i jakten på sanningen men snart står det klart att det inte går att lita på någon.

Samtidigt befinner sig Inger Johanne och Ingvar själva i sitt gemensamma livs största förändring – de har flyttat ihop och väntar barn. Men, allt ställs på sin spets när Warren Schifford (Greg Wise), Inger Johannes tidigare mentor från FBI och presidentens närmaste man, dyker upp. Hans oväntade ankomst tvingar Inger Johanne att konfrontera smärtsamma hemligheter från sitt förflutna när Warren återigen nästlar sig in i hennes liv.  

Modus andra säsong är en berättelse om svek, hämnd och moraliska ställningstaganden. Om dolda hemligheter som, om de kommer upp till ytan, kan omkullkasta allt – och hur mycket var och en är villig att offra för att hålla dem gömda.

Paprika Steen, som senast sågs i ”Gisslantagningen” i Kanal 5, gör rollen som Alva Roos, poliskommissarie och chef för den svenska specialstyrka som leder utredningen kring presidentens försvinnande.

– Jag är alltid tacksam och glad när jag blir tillfrågad att arbeta i ett annat land än mitt eget. Jag har jobbat i Sverige förut och trivdes väldigt bra. Rollen som Alva Roos kändes spännande då jag gillade ”Modus” första säsong och gärna ville jobba med Melinda Kinnaman som jag verkligen beundrar, säger Steen.

 
Sigge Eklund, som här gör sin skådespelardebut, spelar den påstridiga nyhetsreportern Gustav.

 
– Jag tackade ja till rollen för att ”Modus” regisseras av Lisa Siwe som tidigare regisserat ”Bron” och ”I taket lyser stjärnorna”, jag tycker hon är enormt begåvad. Det kändes väldigt lyxigt att få chansen att göra sin skådespelardebut med en regissör i världsklass. De erfarna skådespelarna var generösa med tips vilket gjorde att jag kände mig trygg på inspelningen, säger Eklund.

 
Seriens konceptuerande regissör är alltså Lisa Siwe, som även var med och regisserade den första säsongen och vann en Guldbagge för ”I taket lyser stjärnorna”. För manus står återigen det välrenommerade danska teamet Mai Brostrøm och Peter Thorsboe, och serien produceras av Sandra Harms på Miso Film.

 
Modus säsong två har alltså streamingpremiär på C More den 2 november, och kommer längre fram även att sändas i TV4.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Då kommer ”Modus” tillbaka – allt du behöver veta om säsong två dök först upp på TV-koll.

Top of the lake: China girl

 

SVT1

 
Säsong 2
Kriminaldrama av Jane Campion och Gerard Lee, med bl a Elisabeth Moss, Gwendoline Christie, David Dencik, Nicole Kidman och Alice Englert.

 

Premiär den 25 september

Nu kommer uppföljningen till Jane Campions knytnävsslag ”Top of the lake” från 2013.

Den här gången är handlingen flyttad från Nya Zeeland till Sydney, dit polisen Robin Griffin (Elisabeth Moss) har återvänt för att komma på fötter igen efter de traumatiska händelserna i den första säsongen.

När en död prostituerad asiatisk kvinna spolas i land i en reväska på Bondi Beach, tar Robin sig an fallet tillsammans med sin nya kollega Miranda (”Game of thrones” Gwendoline Christie). Ett fall som av en händelse som tyvärr inte är helt lätt att tro på, har kopplingar till den dotter (Alice Englert) som Robin adopterade bort efter att ha blivit gruppvåldtagen som tonåring.

Det handlar återigen om misogyni, men nu finns också något som nästan liknar en besatthet vid temat moderskap. Bildspråket är urtjusigt och skådespeleriet magnifikt. Moss och Christie har en underhållande avig kemi som omaka partners det skaver mellan. Nicole Kidman är ett fyrverkeri som gråhårig lesbisk akademiker och adoptivmamma till Robins barn, och David Dencik briljerar som seriens primära antagonist; den tyska fejkintellektuella fähunden och bordellbasen Alexander ”Puss” Braun.

Men kvinnohatet och Robins ständiga vedermödor drivs övertydligt långt, höjs liksom upp i kubik, och händelseutvecklingarna är lite för otroliga. Och precis som i fallet ”True detective” – en serie som likt ”Top of the lake” var så djupt förankrad i en viss natur och atmosfär att själva skådeplatsen egentligen spelade huvudrollen – har en del av magin gått förlorad i och med miljöombytet från trolskt landskap till mer bekanta, skitigt urbana kriminalkulisser.

”Top of the lake: China girl” är på många sätt ändå bra – men inte i närheten av lika stark som det vi såg sist.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: Misogyni i kubik i ”Top of the lake: China girl” dök först upp på TV-koll.

Modus

 

C More

 

Säsong 2, del 1-4
Kriminaldrama av Mai Brostrøm och Peter Thorsboe, med bl a Melinda Kinnaman, Henrik Norlén, Kim Cattrall, Greg Wise och Paprika Steen.

 

Säsongspremiär den 2 november

 
Den första säsongen av ”Modus” – den danska manusförfattarduon Mai Brostrøm och Peter Thorsboes tolkning av Anne Holts berättelser om kriminologen Inger Johanne Vik – imponerade med en mäktig rollista och urtjusiga vintervita miljöer av allra snyggaste Nordic noir-snitt. Brister uppenbarade sig efterhand, men överlag var den ändå väl godkänd.

Den här andra säsongen däremot (som har en ännu häftigare rollista, med en hel del internationell stjärnglans, och ett löftesrikt intro som andas Bond-film) haltar från start, med en av de klumpigare partier med exposition jag har sett på länge, i form av en nyhetssändning som redogör för vad som är grejen och vem som är vem, som fortfarande pågår en kvart in i det första avsnittet.

Grejen är alltså att den amerikanska presidenten Helen Tyler (Kim Cattrall) är på statsbesök i Stockholm. Med sig som rådgivare har hon Warren Schifford (Greg Wise) från FBI, som Inger Johanne (Melinda Kinnaman) har ett smärtsamt förflutet med. Och när presidenten plötsligt går upp i rök, tvingas nu gravida Inger Johanne och hennes sambo, kriminalkommissarien Ingvar Nymann (Henrik Norlén), dessutom jobba tillsammans med honom, för att hitta den fria världens första kvinnliga ledare.

Det finns en del sevärt skådespel i ”Modus” andra säsong. Wise är, om inte direkt subtil så definitivt underhållande som slemmigt svin, danska stjärnan Paprika Steen levererar som alltid, och Johan Rabaeus är toppen som smådryg statsminister. Cattrall får av naturliga skäl inte så mycket utrymme efter det första avsnittet (eftersom hon är spårlöst försvunnen) men gör det hon ska, och att se ”Sex and the city”-ikonen i en skandinavisk kriminalserie har förstås ett speciellt sorts underhållningsvärde.

Men det stora problemet med ”Modus” – som inte riktigt går att komma runt – är att det är svårt, nära nog omöjligt, att tro på den. Grundstoryn i sig är ansträngd, och den onaturliga dialogen gör den sannerligen inga tjänster.

Godkänt tack vare många intressanta skådisar och en snårig kriminalgåta som trots allt väcker en viss nyfikenhet på utgången. Men inte mer.

”Modus” säsong två kommer även att visas i TV4 framöver.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: ”Modus” andra säsong haltar från start dök först upp på TV-koll.

Den döende detektiven

 
SVT1

 
Kriminaldrama i tre delar av Sara Heldt, med bl a Rolf Lassgård, Helena af Sandeberg, Henrik Norlén och Alexej Manvelov.

 

Premiär den 3 januari

 
Rolf Lassgård är tillbaka som mordutredaren Lars Martin Johansson – han som kan se runt hörn – i den tredje och avslutande miniserien i SVT:s trilogi baserad på Leif GW Perssons böcker.

Nu är Johansson pensionerad, gammal och bräcklig. Efter en stroke är han ordinerad att leva hälsosamt och ta det väldigt lugnt, men samtidigt ger hans läkare (Amanda Ooms) honom ett fall att bita i; det 30 år gamla ouppklarade sexualmordet på en nioårig flicka.

Johansson börjar nysta i det, och till sin hjälp har han gamla kollegan Jeanette Eriksson (Helena af Sandeberg) och Max (Alexej Manvelov) – en stark och tystlåten ryss som får fungera som den gamle polisens ben, armar och nävar.

Claes Malmberg, som tuggade i sig scener som Evert Bäckström i de två första serierna, lyser lite med sin frånvaro, men Lassgård är verkligen otroligt bra som vingklippt legendar.

En engagerande kriminalgåta med ett tillfredsställande slut, men framför allt en fin berättelse om hur ålderdomen drabbar, med många ögonblick som berör.

De två tidigare miniserierna i GW-sviten – ”En pilgrims död” och ”Den fjärde mannen” – finns att se på SVT Play.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Premiär i dag för ”Den döende detektiven” – så bra är miniserien med Rolf Lassgård dök först upp på TV-koll.

Hard sun

 

SVT1

 

Del 1-3
Kriminalthriller/sci-fi av Neil Cross, med bl a Agyness Deyn, Jim Sturgess, Nikki Amuka-Bird, Derek Riddell och Jojo Macari.

 

Premiär den 14 januari

 
”Luther”-skaparen Neil Cross ligger bakom den här ”pre-apokalyptiska” kriminalthrillern med inslag av sci-fi, där total förstörelse väntar jorden om fem år.
Cross har angett David Bowies ”Five years” som inspiration; ”News had just come over, we had five years left to cry in/News guy wept and told us, earth was really dying”. (”Hard sun” har dock ingenting att göra med de Bowie-betitlade polisserierna ”Life on mars” och ”Ashes to ashes”, som BBC gjorde på 00-talet.)

Agyness Deyn och Jim Sturgess spelar Elaine Renko och Charlie Hicks. Två nyligen hopparade, missmatchade Londonsnutar som utreder en hackares brutala fall mot döden när de trillar över ett USB-minne med bevis på att världens undergång är garanterad, och alltså bara ett halvt decennium bort.

Säkerhetsunderrättelsetjänsten MI5 är beredda att använda vilka metoder som helst för att behålla locket på, för att undvika masspanik och totalt kaos, får man anta, och Renko och Hicks slungas in en livsfarlig härva av konspirationer, mörkläggningar och mord.

”Hard sun” har en spännande kärna av undergångsängslan som känns högaktuell så här i tider av allt allvarligare miljöhot och galningar vid makten både lite här och där, och är snygg, välspelad (speciellt den före detta fotomodellen Deyn är suverän som slimmad men stenhård fighter) och underhållande på ett lite fånigt och överdrivet, nästan serietidningsaktigt sätt.

Men de logiska luckorna är många, den allmänna orimligheten lite för påtaglig och dialogen bitvis plågsamt osmidig. Och själva grundstoryn trängs med så mycket annat – som trasiga, våldsamma familjerelationer, traumatiska bakgrundshistorier, vänsterprassel och internutredningar – att dödsångest, sorg, panik, och de existentiella frågor som man skulle kunna tro vore självklara ingredienser i en serie som tar sig an människans totala utrotning, knappt får något syre alls.

Det finns en bra idé här, men efter ett spännande men överfullt första avsnitt känns ”Hard sun” allt mer som ett hopkok av flera olika serier som inte kommer överens.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: ”Hard sun” – ett hopkok av flera olika serier som inte kommer överens dök först upp på TV-koll.

Stella Blómkvist

 

Viaplay

 

Del 1-2
Kriminaldrama av bl a Jóhann Ævar Grímsson och Nanna Kristín Magnúsdóttir, med bland andra Heida Reed, Jóhannes Haukur Jóhannesson och Kristín Þóra Haraldsdóttir.

 

Premiär den 9 februari

Om ”Stella Blómkvist” – Viaplays första isländska originalserie, som är baserad på en serie deckare skrivna under pseudonym – hade varit ett ägg, hade koktiden varit en kvart. Minst.
Men det är svårt att avgöra om någon bara har tagit begreppet hårdkokt lite för långt, eller om det rent av är en noir-parodi man tittar på. Vilket på sätt och vis räddar ”Stella Blómkvist” från ett fullkomligt haveri, eftersom man bitvis har ganska roligt åt den totala kitschen och helt ogenerat överdimensionerade kiosklitteratur-attityden.

Även om det förmodligen inte är det som är meningen.

Heida Reed (”Poldark”) spelar advokaten Stella Blómkvist, som är den sortens coola katt som röker inne på ett barnkalas och fimpar i en muffins. Som svarar i telefonen under oralsex, och bara lägger den åt sidan en liten stund för att få en högljudd orgasm, och sedan fortsätter att prata som om ingenting har hänt. Som har en blaserad, cynisk berättarröst, kallar sin nya, snygga bil för ”silverhingst” och på allvar säger saker som ”han är hal som fängelsetvål”.

(Eftersom serien är på isländska är det i och för sig oklart om dialogen verkligen är så vulgär som den verkar, eller om det var översättaren som hade en dålig dag.)

När den isländska statsministerns snygga assistent blir mördad, får Stella den misstänkte – en återfallsförbrytare som togs på bar gärning stående över mordoffret – som klient och fallet anses vara klappat och klart. Men Stella gräver djupare i ärendet och nystar upp en kinky härva av kokain, korruption, kåta kinesiska högdjur och ett högsta höns med riktigt dåligt ölsinne.

Man får väl ge ”Stella Blómkvist” lite kredd för att försöka hedra en helt annan deckartradition än överexploaterade Nordic noir, och visst finns det ett visst underhållningsvärde i alla överdrifter och all amoralisk solkighet.
Men speciellt bra är det verkligen inte.

Följ TV–Koll på Facebook för full koll på allt inom tv

Inlägget Recension: ”Stella Blómkvist” – Viaplays isländska deckare är parodiskt hårdkokt dök först upp på TV-koll.