Amerikanskt kriminaldrama från 2015 av bl a José Padilha och Chris Brancato, med bl a Wagner Moura, Pedro Pascal, Boyd Holbrook och Ana de la Reguera.
Premiär 28 augusti
RECENSION Netflix tar ett imponerande stort och ambitiöst grepp på 80-talets kokainkrig med ”Narcos” – som fokuserar på den otroliga historien om den ökände colombianske knarkkungen Pablo Escobar, men är långt mer än en vanlig biografi.
”Narcos” är både en rafflande historielektion med brett fokus – där ett flitigt bruk av arkivmaterial ger en autentisk, bitvis nästan dokumentär känsla – och ett beroendeframkallande, våldsamt och spännande knarkdrama med ”Breaking bad”-kvaliteter och en ”Maffiabröder”-inspirerad berättaröst.
Huvuddelen av casten består av latinamerikanska skådespelare, och en stor del av dialogen är på spanska.
Brasilianaren Wagner Moura gör ett tämligen lågmält, klichébefriat porträtt av Escobar, medan Boyd Holbrook och ”Game of thrones”-favoriten Pedro Pascal spelar DEA-agenterna som jagade honom och resten av Medellínkartellen på uppdrag av den amerikanska regeringen.
Men fokus ligger inte på de enskilda karaktärerna – utan på det större skeendet. Ett stycke verklighet så bisarrt att det överträffar dikten.
”Narcos” funkar precis som drogen det handlar om; så fort ett avsnitt är slut vill man ha ett till.
Här är åtta nya historier med potential att göra din höst lite härligare:
Narcos
Höstens första höjdare är det här lyckade giftermålet mellan bisarr historielektion och snyggt kriminaldrama signerat Netflix, om den colombianske kokainkungen Pablo Escobar (Wagner Moura) och poliserna som jagade honom och resten av Medellínkartellen. Tio lika rafflande som informativa avsnitt – som är gjorda för att hetsäta enligt Netflixmodellen – släpptes 28 augusti.
The bastard executioner
Det blir ett måste för alla ”Sons of Anarchy”-älskare att kolla in Kurt Sutters nya FX-serie, som har premiär 15 september. Ett historiskt drama om en krigstrött riddare (Lee Jones) som vill lägga ner sina vapen, men snart tvingas plocka upp svärdet igen – som bödel. Med ”True bloods” Stephen Moyer och ”Sons of Anarchys” Katey Sagal i biroller. Än så länge oklart var och när serien sänds i Sverige.
Mr Robot Rami Malek fascinerar som självmedicinerande asocialt snille i huva – och tämligen opålitlig berättare – i den här rosade, omsnackade cyberthrillern. Om datasäkerhetsexperten/hackern Elliot Alderson, som rekryteras till ett hackernätverk med siktet inställt på det jätteföretag han har betalt för att skydda. Med svenska Martin Wallström i en betydande roll. SVT, 18 september.
Scream queens
Superteamet Ryan Murphy och Brad Falchuk fortsätter – tillsammans med ”Glee”-kollegan Ian Brennan – på det vinnande antologikonceptet från ”American horror story” med ”Scream queens”. En skräckkomedi vars första säsong utspelar sig på ett campus. Med Emma Roberts, Jamie Lee Curtis, Lea Michele och Abigail Breslin. USA-premiär 22 september – men TV6 har, utan något som helst finger i luften, skjutit den svenska visningen på framtiden.
Ängelby Mia Skäringer i en dramathriller låter lite speciellt, och vägen till rutan har varit alarmerande krokig. Men trailern för SVT:s ”Ängelby” känns inte alls fel. Det handlar om en skum historia, där en dumpad mamma med dålig likviditet och allmänt oflyt tänker börja på en ny kula i lilla Ängelby – men genast hamnar i centrum för en märklig mordgåta, i en märklig liten håla. Premiär 28 september.
Fargo
En av 2014 års allra finaste serier – Noah Hawleys tolkning av bröderna Coen-klassikern ”Fargo” – är tillbaka med en andra, fristående säsong. Den här gången är handlingen för den svart humoristiska kriminalhistorien förlagd till 1979, och den nya essiga skådespelartuppen innehåller bland andra Patrick Wilson, Kirsten Dunst, Ted Danson och ”Breaking bads” Jesse Plemons. HBO Nordic, 13 oktober.
Into the badlands
Det ser ut att bli stenhårt värre i AMC:s ”Into the badlands”. En äventyrsserie fullpackad med kampsport, som är löst baserad på den gamla kinesiska romanen ”Färden till Västern”. Daniel Wu gör huvudrollen som en krigare som, tillsammans med en pojke, färdas genom ett farligt land kontrollerat av feodalherrar, för att söka insikt. Till C More i november.
Master of none
Alla vi som gillar ”Parks and recreation”-stjärnan Aziz Ansari ser fram emot hans Netflix-serie ”Master of none”; en komedi med självbiografiska element om en 30-årig skådespelare i New York som ”inte kan bestämma vad han vill äta till middag, och ännu mindre vilken väg han ska ta i resten av livet”. Ingen trailer har släppts än, men begåvning från serier som ”Parks and recreation”, ”Louie” och ”Unbreakable Kimmy Schmidt” på producentlistan lovar gott. Premiär 6 november.
Del 1-4
Svensk kriminalthriller från 2015 av Mai Brostrøm och Peter Thorsboe, med bl a Melinda Kinnaman, Henrik Norlén, Simon J. Berger och Alexandra Rapaport.
Premiär 23 september 21.00
RECENSION TV4 tänker ta upp dramakampen mot SVT – och med ”Modus” visar de upp muskler vi inte visste att de hade.
Att det här inte är någon dussindeckare blir tydligt i samma stund som första avsnittet rullar igång. Melinda Kinnaman är kriminalpsykologen Inger Johanne Vik, som har jobbat som gärningsmannaprofilerare i både Sverige och USA, men har dragit sig tillbaka till att verka mer teoretiskt.
Tills hennes autistiska dotter blir vittne till det första i en serie sammanlänkade mord – och hon själv därmed blir indragen i jakten på gärningsmannen och fanatikerna bakom honom, tillsammans med kriminalkommissarie Ingvar Nyman (Henrik Norlén).
De danska manusförfattarproffsen Mai Brostrøm och Peter Thorsboe har skrivit serien efter Anne Holts ”Frukta inte”, Lisa Siwe och Mani Maserrat står för en utsökt regi, och den långa rollistan är full av verkliga ess.
Nordic noir börjar bli en sliten etikett på allt som är gjort i Skandinavien och innehåller mord, men här måste den ändå klistras på. För nära nog fläckfria ”Modus” är – med sina snövita skogsmiljöer, mörka hemligheter, spruckna familjer och skandinaviskt stiliga hem – skolboksexemplet på hur genren ska se ut. På hur den ska låta, ageras och kännas.
Den enda eventuella svagheten är att ”Modus” nästan följer regelboken för bra.
Det är vansinnigt snyggt alltihop – men inte direkt egenartat.
Del 1-2
Fransk-brittisk kriminalthriller från 2015 av Jack Thorne, med bl a Samantha Morton, John Hurt och Tahar Rahim.
Premiär 13 november
RECENSION David Bowies specialskrivna, mörka ledmotiv sätter direkt den rätta olycksbådande tonen för den här ambitiösa produktionen, som är ett europeiskt samarbete av föredömligt slag.
Idén till serien – som är inspirerad av den ökända Balkanligan Rosa Pantrarna – kläcktes av den franske journalisten Jerome Pierrat, manus är skrivet av britten Jack Thorne, och för regin står svenska fullblodsproffset Johan Renck.
”The last panthers” börjar med ett diamantrån i Marseille. Rånarna får med sig stenar för en enorm summa, men under flykten skjuts en liten flicka ihjäl, vilket krånglar till det för gärningsmännen.
Efter den inledningen förgrenar sig historien åt tre olika håll, och vi får följa den fransk-algeriska polisen Khalil (Tahar Rahim), den brittiska skaderegleraren Naomi (Samantha Morton), som försöker spåra diamanterna, och den härdade brottslingen och legendariska Balkantjuven Milan ”The Animal” (Goran Bogdan).
I andra roller syns bland andra John Hurt och svenska David Dencik.
”The last panthers” är en raffinerad, snårig historia, som tar oss till Ungern, England, Belgien, Frankrike och Serbien, och målar upp en dyster, våldsam, girig och hopplös bild av ett sårigt Europa.
Den tunga färgskalan går i skitigt, lerigt brunt och kallt gråblått, karaktärerna är fängslande fläckiga och atmosfären hotfull.
Högklassigt på alla sätt och vis.
Del 1-2
Brittisk dramaserie från 2015 av Abi Morgan, med bl a Stellan Skarsgård, Nicola Walker och Adeel Akhtar.
Premiär 18 november
RECENSION Det finns en poäng med att inte veta mer än att Stellan Skarsgård gör huvudrollen som en svensk polis i London när man börjar titta på ”River”. Så vill du inte veta mer ska du bara notera det höga betyget, veta att vad som må se ut som nordic noir på brittisk mark levereras med en kuslig twist, och sluta läsa här.
John River (Skarsgård) och Jackie ”Stevie” Stevenson (Nicola Walker) utgör det klassiska omaka snutparet. Hon är bubblig och snackig, han fåordig och trumpen.
Men en udda detalj är att den ena av dem är död.
Stevie mördades i tjänsten för några veckor sedan, men River ser och pratar fortfarande med henne. Och hon är inte den enda döda människa som följer honom.
River konverserar även med bland andra en knarklangare som han jagade mot sin död och en viktoriansk seriemördare.
River håller på att förlora förståndet, eller har kanske redan gjort det. Och han vet om det. Försöker inte ens streta emot.
Välrenommerade manusförfattaren Abi Morgan spelar högt med ett ”Sjätte sinnet”-inspirerat koncept som hade kunnat slira av vägen snabbt – men är briljant utfört här.
Skarsgård är fantastisk och perfekt castad, i en atmosfärrik, eftertänksam och berörande studie i sorg, förlust, skuld och psykiskt trauma.
En alldeles utsökt blandning av välbekant kriminaldrama och sorgsen spökhistoria.
Fredrik Hallgren i ”Morden i Sandhamn”. Foto: TV4.
TV-KRÖNIKA TV4:s ”Morden i Sandhamn” (borde det inte heta ”på”?) är tillbaka med en femte säsong.
En serie som det alltid verkar vara midsommar i. Men den här gången är det verkligen midsommar.
Fulla ungdomar – tjejer i små jeansshorts och killar i pastellfärgade pullovers – som har tagit pappas båt ut dricker skumpa och tar lustiga piller, och en av dem är så stekig och dryg att man kan se dödsdomen som en aura kring hans blonda, hårfagra huvud hela vägen från fastlandet.
Och naturligtvis blir Nora Linde (Alexandra Rapaport) inblandad i historien. Polis är hon ju visserligen inte, men hon lyckas ändå alltid bli mer eller mindre ansvarig för alla mordutredningar på den tydligen helt livsfarliga ön Sandhamn.
Trovärdigt är det inte, men realism har heller ingenting med den här serien att göra.
För medan serier som SVT:s ”Bron” och TV4:s ”Modus” stiligt för en, förhållandevis ung men stolt och raffinerad skandinavisk kriminaltradition vidare, siktar ”Morden i Sandhamn” inte högre än på att vara den svenska motsvarigheten till den galopperande parodiska brittiska trivseldeckaren ”Morden i Midsomer”.
Och med den ambitionen får man väl ändå säga att TV4 lyckas hyfsat. Fin natur, sol och saltstänkta klippor, mjuka koftor, ljumma sommarkvällar. Sådant gillar ju folk. Och serien har blivit lite mindre tafflig med åren.
Men att välja ”Morden i Sandhamn” är som att dricka päroncider när det finns vin.
Det kanske går ner lättare för vissa – men det blir liksom ingen utdelning av det.
För övrigt, på kriminalfronten; Rekommenderar varmast BBC-serien ”River”, som precis har lagts ut på Netflix. Stellan Skarsgård är enastående i rollen som en svensk polis i London, i en sorgsen och reflektiv serie som kan verka bekant vid första anblicken – men har en kuslig twist.
I kväll tycker jag att ni ska ge prima komediserien ”Rachel och Jossan: utan filter” en chans. I TV3.
Mjukt ”Jills veranda” (SVT) presterar magnifikt under ”den svåra andra säsongen”. Fint avsnitt i går med Joel Alme.
Hårt Kurt Sutters brutala ”The bastard executioner” (HBO Nordic) fängslar efter en trög inledning – men är ingenting för känsliga tittare.
Jessica Jones tar hand om en alltför högljudd och irriterande granne. Foto: Netflix
När Jessica Jones vaknar och upptäcker att hon glömt sätta i kontakten på sin mobilladdare står det fullkomligt klart:
Det här är en makalöst ljuvlig superhjälteserie.
Netflix satsning på Marvels hjälteuniversum har hittills levererat över förväntan. ”Daredevil” var en liten pärla, ”Jessica Jones” ännu bättre och då återstår fortfarande tre serier (”Luke Cage”, ”Iron Fist” och ”The Defenders”).
Stadigt förankrade i ett mörkt och skitigt Hell’s Kitchen i New York, med fängslande personporträtt och historier med större, existentiella och politiska, ambitioner.
Krysten Ritter, en favorit sedan hon spelade Jane Margolis i ”Breaking bad”, är perfekt som den sardoniska, ensamma och hårdsupande detektiven Jessica Jones. Efter en kort superhjältekarriär livnär hon sig på att
David Tennant som Kilgrave.
fotografera otrohetsaffärer, sänkt av posttraumatisk stress efter att ha hamnat i klorna på skurken Kilgrave (David Tennant), en man med förmågan att styra människors tankar och handlingar. Hans maktfullkomlighet beskrivs som en tyranns i ett destruktivt förhållande, där kvinnorna bryts ned och inte klarar att lämna. Det ger Jones kamp mot honom en tydligt feministisk ton.
Även om hon har en sårig relation med Luke Cage (Mike Colter) är det främst vänskapen med andra kvinnor som står i fokus. Hon har försökt hålla sin bästis Trish (Rachael Taylor) på avstånd av rädsla för att Kilgrave ska komma åt henne. Viktigaste uppdragsgivare är den mäktiga advokaten Jeri Hogarth (Carrie-Anne Moss) som barskt tar Jones under sina vingar.
De övernaturliga tonerna i ”Jessica Jones” är smygande diskreta, men desto mer effektfulla. Jones är naturligtvis superstark, kan slåss och lyfta bilar, men det är det psykologiska dramat som är viktigast.
Diskbänksrealistiska detaljer (skitiga handfat, mobil på laddning bredvid sängen) och intelligenta, roliga repliker lyfter ”Jessica Jones” ännu en nivå. När hennes flummige granne Malcolm blir utsjasad ur lägenheten klagar han klarsynt:
– Du använder din sarkasm för att hålla folk på avstånd…
– Och ändå är du fortfarande här, kontrar Jones.
På söndagen ser jag ”Bron”, SVT 1 21.00.
Ha!
”Vinterstudion” (SVT) är tillbaka!
Gah!
”Downton Abbey” (SVT1) håller knappt styrfart just nu.
Ni har väl inte missat Stellan Skarsgård i den nya tv-serien ”River” på Netflix??
Se den.
Den skiljer sig från utbudet av bra polisserier som pumpas ut. Stellan spelar en karaktär som är långt ifrån den där tuffa, replikkvicka poliskommissarien utan är mer av en plågad själ som ser syner efter att han förlorat sin polispartner. Stellan är som klippt och skuren för rollen.
Tv-serie i sex delar skapad av Abi Morgan, med Stellan Skarsgård och Nicola Walker i huvudrollerna. Alla delar finns på Netflix. Det kan bli en fortsättning.
Stellan har berättat att det var den jobbigaste inspelningen han någonsin gjort, då han är med i varje scen.
Jag gillar det lite lugnare tempot i serien. Man sitter inte som på helspänn under ett ”Homeland”-avsnitt men Abi Morgan lyckas ändå fånga tittaren.
Brittiskt kriminaldrama från 2016 av Steven Moffat och Mark Gatiss, med bl a Benedict Cumberbatch och Martin Freeman.
Sänds 23 januari 21.00
RECENSION Man trodde att ”The abominable bride” skulle vara ett fristående specialavsnitt av BBC:s ”Sherlock”, med handlingen förflyttad från nutid tillbaka till det viktorianska London som är skådeplatsen för sir Arthur Conan Doyles originalhistorier.
Men det är inte helt och hållet sanningen om vad det här är – och nu utfärdas en spoilervarning för er som inte vill veta mer.
I den första, rätt lysande akten av ”The abominable bride”, träffar vi 1880-talsversionerna av Sherlock (Benedict Cumberbatch) och Watson (Martin Freeman). De tar sig an fallet med ”den vedervärdiga bruden”; en likblek kvinna i brudutstyrsel som sågs ta livet av sig på öppen gata på sin bröllopsdag, efter att först att skjutit ihjäl ett antal män – och sedan tycks ha kommit tillbaka från de döda för att även skjuta sin make. Och nu förbryllar Scotland Yard genom att verka hemsöka och döda ytterligare män.
Så långt allt gott, i en kostymdeckare med botten av gotisk spökhistoria, som även har plats för mycket av seriens sedvanliga humor, visuella lekfullhet, vassa repliker och det småkivande mellan huvudpersonerna som har blivit känt för att tangera gränsen till rent flirtande.
Men det är sedan – när vi plötsligt släpps ner i nutid igen, direkt efter händelserna i finalen av säsong tre, där dagens Sherlock vaknar upp i ett flygplan efter att tydligen hela tiden ha varit i sitt ”sinnespalats” – som den här specialen börjar falla sönder, och urarta i ett hoppande fram och tillbaka i tiden. För att till slut fullständigt försvinna upp i sitt eget arsle.
Det hela visar sig nämligen handla om hur Sherlock gäckas av mysteriet med Moriarty – och även om det alltid är angenämt att få se Andrew Scott gotta sig i ondska i rollen som Sherlocks ärkefiende, skjuts därmed en stor del av poängen med 1800-talsgåtan i sank.
Del 1-5
Svensk dramathriller från 2016 av Rolf och Cilla Börjlind, med bl a Kjell Bergqvist, Julia Ragnarsson, Helena Bergström och Johan Widerberg.
Premiär 6 mars
Den första delen i Rolf och Cilla Börjlinds boktrilogi om Olivia Rönning och Tom Stilton har blivit tv-serie, med Julia Ragnarsson och Kjell Bergqvist i huvudrollerna, och efter manus av författarna själva.
Det börjar med ett sadistiskt mord på en gravid kvinna på Nordkoster. 25 år senare är mordet fortfarande olöst, och en grupp studenter på polishögskolan får i uppgift att studera det över sommaren som en cold case-övning.
Olivia Rönning (Ragnarsson), vars bortgångna pappa jobbade med fallet på 90-talet, tar uppgiften på största allvar, och söker upp den nedgångne före detta kriminalkommissarien Tom Stilton (Bergqvist), som ledde utredningen på den tiden men nu lever som hemlös.
Han är inte speciellt pigg på att hjälpa till, men när hans hemlösa vänner faller offer för unga män som lägger ut våldsfilmer på nätet, börjar kugghjulen i hans polishjärna att snurra igen.
Bergqvist gör en sympatisk och ovanligt nedtonad insats, och den relativt okända Ragnarsson förtjänar att, och lär garanterat, få sitt genombrott med den här rollen. Helena Bergström spelar en suspekt vd för ett omstritt multinationellt företag, Johan Widerberg ger allt som Stiltons vattenkammade gamla tjallare ”Minken”, och andra namn på den imponerande birollslistan är Niklas Hjulström, Görel Crona, Dag Malmberg, Mikael Segerström, Kjell Wilhelmsen och Jessica Zandén.
”Springfloden” i princip tigger om att bli jämförd med ”Bron”.
Färgskalan är visserligen något varmare här, och atmosfären lite mindre tryckande hotfull. Vilket kanske gör serien mindre exportvänlig som ”nordic noir-produkt”.
Men likheterna – det inledande bestialiska mordet, den gåpåiga hjältinnan (även om Olivia Rönning är en mjukis jämfört med Saga Norén), det stora, spretiga karaktärsgalleriet och de parallella storytrådarna som sakta vävs samman – är påtagliga.
Samma produktionsbolag ligger bakom, och samma upphovsman (Johan Söderqvist) står för den effektiva, snarlika intromusiken.
Och även om det inte är riktigt samma klass på finishen, har spännande ”Springfloden” absolut potential att bli svenska folkets ställföreträdande kriminalbesatthet.
The Punisher, som han ser ut på tv och i serietidning.
Det kan inte vara lätt att vara Daredevil. Han är inte ens näst coolast i sin egen serie. The punisher äger ju nya säsongen.
Han var alltid Marvels coolaste hjälte. I superhjältarnas värld var han allt annat än super. Knappt en hjälte heller. Frank Castle, mest känd som The Punisher, var egentligen en serietidning för svart, våldsam och cynisk för att passa in i Marvels universum av tajtsklädda typer med superkrafter. The punisher hade bara sitt hat. Och en sjujävla massa vapen. En enmansarmé i evigt krig mot den organiserad brottsligheten. Jag älskade den serietidningen. Gör det förresten fortfarande. Ägnade en stor del av mitt sportlov åt att läsa om seriesviten ”The Punisher Max” från 00-talets mitt.
Men när det kommer till film och tv har man alltid misslyckats med att göra The punisher rättvisa. På vita duken har tre olika skådespelare (bland annat Dolph Lundgren med svartfärgad kalufs) försökt spela Marvels stenhårda brottsutplånare. Ingen har lyckats. Förrän nu. När Frank ”The punisher” Castle gör entré i nya säsongen av ”Daredevil” (Netflix) nästan ylar jag av glädje. Äntligen har någon lyckats göra The punisher bra.
John Bernthal (mest känd från ”The walking dead”) gör en alldeles lysande Frank Castle. En tragisk antihjälte som förlorade sin familj i en maffiauppgörelse. Nu viger han sitt liv åt att ha ihjäl brottslingar. Så många som möjligt. Alla är skyldiga, alla ska straffas. Bernthal gör ett plågat porträtt av Castle. Så övertygande i sitt känslomässiga helvete att man som tittare känner starkt för honom.
Betydligt starkare än för huvudpersonen Daredevil/Matt Murdock (Charlie Cox). Det måste vara trist aldrig få vara coolast i sin egen serie. I första säsongen spelade skurken Wilson Fisk (Vincent DOnofrio) brallorna av Coxs hjälte. I säsong två är den blinde brottsbekämparen helt bortspolad av Castle/Punishers flod av hat.
I övrigt är det mesta sig likt. Actionscenerna är det snyggaste som går att se på tv just nu och samtliga biroller (den irriterande advokatkollegan Foggy Nelson och den endimensionella Karen Page) är blekare än lakan.
I senaste numret av filmtidningen Empire antyder John Bernthal att hans The punisher rent av kan komma att få en egen tv-serie snart. Det vore sannerligen på tiden. Söndag kväll tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1).
Hurra 1 ”House of cards” (Netflix). Mitt hjärta blöder för Doug Stamper (Michael Kelly).
Hurra 2 ”The walking dead” (Kanal 9 Play). Klarar inte hur spännande serien är just nu.
NYHET Detaljerna runt den andra säsongen av ”Top of the lake” – Jane Campions och Gerard Lees förhäxande drama från 2013 om mysteriet med en försvunnen och gravid flicka på Nya Zeeland – börjar utkristallisera sig.
Elisabeth Moss kommer att återvända i rollen som polisen Robin Griffin, och får i den nya säsongen sällskap av ”Game of thrones”-stjärnan Gwendoline Christie och, enligt Variety, vår egen David Dencik.
Den andra säsongen, som har planerad premiär nästa år, går under namnet ”Top of the lake 2: China girl”, och kommer till skillnad från den första att utspela sig i Australien, där en oidentifierad asiatisk flickas kropp spolas upp på Sydneys Bondi Beach.
Campion kommer återigen att skriva manus tillsammans med Lee, och regisserar denna gång tillsammans med Ariel Kleiman.
SVT visade den första säsongen, så vi kan anta och hoppas att de kommer att visa även denna.
Sista säsongen av ”Banshee” (HBO Nordic) öppnar med tv-årets bästa skägg.
Det rika persongalleriet har alltid varit en av styrkorna med ”Banshee”. Psykopatiska amish-avfällingar, hämndlystna Kinaho-indianer och ukrainska superskurkar. En av favoriterna, cyniska datahackern Job som utför sina jobb uppklädd och sminkad, kidnappades med helikopter i sista avsnittet av säsong tre och har varit försvunnen i två år nu när serien är tillbaka.
Una-bombaren och hans stuga.
Huvudpersonen Lucas Hood (Antony Starr) har sagt upp sig som sheriff, knäckt efter morden på flickvännen Siobhan och borgmästaren, och lever som eremit i en stuga i skogen. Skäggig och med vildvuxet hår jämförs han av sina tidigare kollegor men den så kallade una-bombaren Ted Kaczynski, professorn som flyttade ut i vildmarken 1971 och kommunicerade med omvärlden genom bomber och ett civilisationskritiskt manifest.
När megalomane affärsmannen (och numera borgmästaren) Kai Proctors syskonbarn Rebecca hittas brutalt mördad lockas Hood tillbaka till samhället. Hans relation till Rebecca har varit komplicerad, först sexuell, sedan lätt fientlig – men i återblickar får vi se att det var hon som ordnade boendet i skogen åt honom.
Det ser ut som att hon är offer för en seriemördare, men om man känner ”Banshee” rätt ligger det något mer personligt bakom hennes död.
Nya säsongen är mörk, med ovanligt lite ultravåld och sex, åtminstone i början. Men det är fortfarande inte för den nedtonade realismen man ser ”Banshee”, för här är alla skickliga fighters och mordmaskiner. Såväl skurkar som hjältar är mer eller mindre onda.
Men med skicklig dramaturgi och spännande persongalleri bryr man sig trots allt om dem.
Bara sidohistorien om nynazisterna (vicesheriffen Bunker som är bror till vit maktledaren) står och stampar lite. Med gruppens ökade makt i Banshee och samarbete med Proctor kanske deras interna intriger börjar kännas mindre perifera.
På söndagen ser jag ”Fallet O.J. Simpson: American crime story”, SVT 1 21.45.
Ha!
Maffiga kostymdramat ”Krig och fred” (SVT1) fortsätter leverera stora känslor och intrigmakeri.
Gah!
”Beck – sista dagen” (CMore) börjar med ett dramatiskt polismord, men tappar tyvärr tempo (trots att favoriten Simon J Berger är med).
Ed visar upp sina tårtor i ”Det stora tårtslaget”. Foto: Sjuan
Ännu en filmstjärna tar steget till tv.
Huvudrollen i ”Shades of blue” (TV3) spelas av Jennifer Lopez perfekt lagda frisyr.
Det är inte direkt dåligt. Men i flödet av nya, innovativa tv-serier är det svårt att förstå varför man ska se ”Shades of blue”, en ganska traditionell och alldaglig polisserie.
Jennifer Lopez som stilig polis.
J-Lo gör ett helt ok jobb som Harlee Santos, ensamstående tonårsmamma och New York-polis, vild nog att hångla upp sin motståndare i boxningsringen men också ta emot mutor av knarklangare och ljuga för sin kollega som skjutit en obeväpnad vid ett ingripande. Hennes chef och vän Wozniak (Ray Liotta) är ännu mer korrupt, men de rättfärdigar sitt beteende med att de lyckats få ner brottsligheten:
– Det här är bra människor, säger Santos till FBI-mannen som griper henne och tvingar henne att bli motvillig tjallare.
”Bra människor” får tydligen göra vilket tok som helst i hennes värld. Inte minst om de som hon måste finansiera sin dotters dyra privatskola.
Jag ironiserade i början över Lopez perfekt lagda frisyr, snygga makeup och sexigt bakåtslickade hår när hon boxas (av någon anledning tänker jag på ”Flashdance” här). Självklart får poliser vara piffiga och att kräva diskbänksrealism av en ostig, påkostad tv-serie är ju bara fånigt. Men det är svårt att skaka av sig känslan av att Lopez spelar tv-polis – inte polis.
Oväntat nog gladde en av kvällens andra tv-premiärer mig mer – nämligen ”Det stora tårtslaget” i Sjuan. Som fan av ”The great British bake off” blev jag uttråkad av dess svenska version, ”Hela Sverige bakar”, där nivån på bagarna var så mycket lägre.
I ”Det stora tårtslaget” är alla deltagare mer eller mindre proffs. Resultaten är kreativa och spektakulära. Dessutom finns flera färgstarka personligheter, som norske Ed, tidigare tågvärden Mia och fantasybesatta Micaela.
Man både bryr sig om och blir imponerad av dem.
På fredagen ser jag ”Saturday night live” med Amy Schumer och The Weeknd, Kanal 9 19.00.
Ha!
”Vi kallas tiggare” (SVT1) med Alexandra Pascalidou sätter ansikten och namn på människor som annars föraktfullt klumpas ihop i grupp.
Gah!
”Kan medborgargarden få stopp på tafsandet?” undrar ”Opinion live” (SVT1) och bjuder in Fadde (?!?).
Ewan McGregor i bioaktuella ”Our kind of traitor”.
NYHET Alla vi som tycker att antologiserien ”Fargo” från FX tillhör tv-seriernas absoluta grädda, kan nu på allvar börja se fram emot säsong tre.
I helgen kom nämligen lite detaljer som vinkar om hur den kommer att bli.
Det blir Ewan McGregor som kommer att fronta säsongen – och det gör han genom att spela två olika roller; bröderna Emmit och Ray Stussy.
Emmit är Minnesotas ”parkeringskung” – en stilig fastighetspamp och familjeman, som ser sig själv som en amerikansk framgångssaga. Hans lite yngre bror Ray däremot, är snarare ett varnande exempel. Han har ölmage och börjar bli flintis, och den sortens kille som ”peakade i high school”. Och han skyller sin otur på sin bror.
Handlingen sägs utspela sig 2010, och premiären blir nästa år.
TV-KRÖNIKA. Det är 75 fantastiska, utdragna minuter. Det geniala i HBO-serien ”The night of” är att den inte har bråttom.
Huvudrollsinnehavaren Nasir “Naz” Khan spelad av Riz Ahmed i ”The Night of”.
Tiden är en av våra största fiender. Vi, som knappt har tiden att vänta in en halv minuts reklam innan ett klipp, ännu mindre de evighetslånga reklampauserna i de linjära kanalerna. Vi uppmanas till att själva publicera samt gilla en snuttifierad version av våra liv, vår vardag, våra känslor och åsikter. Och parallellt med de sociala medierna blåser tv-klimatet mot allt kortare och koncisa format.
Därför kan det ju låta vågat att gå åt precis det motsatta hållet. Trots det trotsar HBO det moderna sättet att konsumera.
Tv-serien ”The night of” är som den själv beskriver sig, en ny tappning av crime drama-genren. Den handlar om Nasir “Naz” Khan, en till synes harmlös collagekille som en kväll lånar sin pappas taxi och åker till Manhattan. Men på väg till festen hoppar en tjej in i taxin. Mötet leder samma natt till både det ena och det andra (läs: SEX och droger). När Naz vaknar upp mitt i natten i en lägenhet på Upper West Side hittar han henne brutalt knivmördad.
Vad som händer efter det ska jag givetvis inte berätta, förutom att vi kommer få följa bristerna (väldigt milt uttryckt) i det amerikanska rättssystemet.
Förutom en spännande story är klippningen briljant. Vi får följa scenerna fullt ut, varje blick, känsla och bild, vilket ger ”The night of” ett dramaturgiskt effektivt djup.
Dessutom gör huvudrollsinnehavaren Riz Ahmed en imponerande insats i att förmedla allt det där vi får se.
Det första avsnittet, som nu finns på HBO Nordic, är bara en aptitretare, eftersom serien inte officiellt drar i gång förrän den 10 juli.
Jag är fast, jag vill se mer, nu. Och som en människa i tiden mot tiden kan det kännas snopet att behöva vänta.
Vi tar ett kollektivt djupt andetag och tränar tillsammans på ett mycket sympatiskt personlighetsdrag. Tålamod, mina vänner.
I morgon kväll funderar jag på att börja om från början och se om ”Downton Abbey”.
JA!
90-tals kultserien ”Helt hysteriskt” börjar återigen rulla, på SVT Play. Nu inväntar jag filmen med hysteriskt roliga Patsy och Edina med spänning.
YES!
Lite senare än vanligt, men i juli är det återigen dags för en säsong av ”Sommar med Ernst”. Så, då kan sommaren officiellt börja.
Del 1-2
Brittiskt kriminaldrama från 2016 av Hans Rosenfeldt och Nicola Larder, med bl a Anna Friel, Nicholas Pinnock, Sinéad Cusack och Laura Carmichael.
Premiär 1 juli
RECENSION Från den svenska ”Bron”-hjärnan Hans Rosenfeldt, kommer ett stycke skandinavisk noir på engelska.
Anna Friel spelar Marcella Backland; en före detta mordutredare som precis har blivit lämnad av sin man när en polis söker upp henne för att få information om ett fall hon jobbade med för elva år sedan, innan hon gav upp sin karriär för att vara hemma med sina barn.
Den seriemördare hon aldrig lyckades fånga då verkar vara aktiv igen, och Marcella bestämmer sig för att återvända till jobbet.
Men hon har problem med aggressioner, för att uttrycka det milt. Hon får hiskeliga raseriutbrott med efterföljande blackouter. Och när hon inser att hennes man (Nicholas Pinnock) har ihop det med dottern (Maeve Dermody) till en snuskigt rik fastighetspamp (Sinéad Cusack), gör hon kanske – eller kanske inte (vi vet inte eftersom Marcella har fått en minneslucka) – något fruktansvärt.
”Brons” stora skugga ligger tungt över den här serien, som i mångt och mycket är stöpt i samma form – med sin kantiga antihjältinna, sina gruvliga mord, och introduktionen av ett stort antal karaktärer vars förhållanden till varandra långsamt kommer att nystas upp.
”Marcella” håller inte samma höga kvalitet – men är atmosfärrik, snygg, hotfull och oroväckande, och att låta oss sväva i ovisshet kring huruvida Marcella själv är ett rovdjur eller ett byte är ett effektivt grepp.
Det här med att vara svensk är inte lätt. Ibland krävs en utomstående för att få det rätt. Den bästa Kurt Wallander spelas ju av en britt.
Sker det lite i skymundan eller är det jag som har semester och är lite ouppmärksam? Att TV4 nu sänder fjärde, och sista, säsongen av BBC:s ”Wallander” är i alla händelser en kulturgärning av rang. Jag har älskat den här brittiska versionen av vår svenska kriminalhjälte. För detaljerna, för blicken, för den ödesmättade stämningen – men framför allt för Kenneth Branagh. Shakespeare-aktören har, i mitt tycke, varit den bästa skådis som någonsin gestaltat Ystads främste brottsbekämpare. För varje mordoffer han ser, för varje gärningsman han griper lyckas Branagh förmedla hur en liten, liten bit till att Wallanders själ går sönder. Det är skådespeleri av yttersta klass, mina damer och herrar. Och kanske är det just att serien är gjord av britter som gör att den känns så oefterhärmligt svensk? Kanske krävs det då och då en utomståendes blick för att fånga oss, våra sätt, våra vanor och vår miljö på bästa sätt? Kommer man bara över språkbarriären (att alla svenska namn låter komiska när de uttalas på engelsk svenska) så är ”Wallander” en av de bästa deckare som över huvud taget går att se.
I en annan del av mörkret har HBO Nordic smugit ut premiären av ”The night of”. Miniserien är baserad på brittiska ”Criminal justice” och får nog anses som en av sommarens stora tv-händelser. Det är svårt att skriva om The night of utan att klampa långt ut i spoiler-träsket, men grunden är ganska enkel: Nasir Khan (Riz Ahmed) är en välartad student med pakistanska rötter som efter en hård natt i New York plötsligt står anklagad för att ha mördat en kvinna med 22 knivhugg. Advokaten Jack Stone (en fullständigt glimrande John Turturro) tar sig an fallet och en nästan löjligt spännande kriminalgåta vecklar ut sig. Så nervpirrande, så politisk, så estetiskt fulländad ut i minsta kameravinkel. ”The night” of är serien alla kommer att snacka om i juli. Med all rätt, vill jag hävda.
Lördag kväll ser jag om Spielbergs mästerverk ”Hajen” (SVT1).
Nikolaj Lie Kaas som Alexander ”Sander” Sødergren.
Follow the money
SVT1
Del 1-2
Danskt kriminaldrama från 2016 av Jeppe Gjervig Gram, med bl a Thomas Bo Larsen, Thomas Hwan, Natalie Madueño, Nikolaj Lie Kaas och Esben Smed Jensen.
Premiär 7 augusti
Det handlar om girighet, ekonomisk brottslighet och ren energi av det smutsigare slaget, i det här danska kriminaldramat från ”Borgen”-författaren Jeppe Gjervig Gram.
En kropp spolas i land, och när kriminalpolisen Mads Justesen (Thomas Bo Larsen) konstaterar att den tillhör en ukrainsk gästarbetare på en närliggande vindkraftpark, leder hans utredning honom mot Energreen; en av Danmarks ledande aktörer inom förnybar energi.
Hans chef säger åt honom att släppa det. Arbetsplatsolyckor händer ju så lätt. Men Mads – som är den typ av polis som biter sig fast tills han hör någonting gå sönder – får snart upp ett spår som stinker korruption, insiderhandel och allmänt fulspel i energibranschen.
Samtidigt, i Energreens svindyra och skandinaviskt minimalistiska lokaler, blir den unga hungriga Claudia Moreno (Natalie Madueño) befordrad till chefsjurist – och därmed indragen i den charmerande men sannolikt genomruttna VD:n Alexander ”Sander” Sødergrens (Nikolaj Lie Kaas) dubiösa förehavanden.
På ett annat hörn dras den unga mekanikern och nyblivna pappan Nicky (Esben Smed Jensen) in i härvan när han trillar in i sina gamla vanor som biltjuv, för att tjäna snabba pengar. Pengar som lär ställa till det för honom.
Svenske Claes Ljungmark spelar den skumma figuren P.
”Follow the money”, eller ”Bedrag” som serien heter i original, är kall och elegant stålblå spänning som bär löfte om intrikata komplotter och sjabbiga avslöjanden, men är lite tung i stegen i starten.
Det är proffsigt, välspelat och skickligt regisserat av Per Fly – men inte omedelbart drabbande på det sätt som vi kommit att förvänta oss av de bästa skandinaviska kriminalserierna.
Del 1-2
Brittiskt kriminaldrama från 2015 av Chris Lang, med bl a Nicola Walker, Sanjeev Bhaskar och Trevor Eve.
Premiär 12 augusti
Utmärkta Nicola Walker (som vi senast såg mot Stellan Skarsgård i ”River”) och Sanjeev Bhaskar är de dedikerade men lite personlighetsbefriade poliserna Cassie Stuart och Sunil ”Sunny” Khani i det här sexdelade kriminaldramat om utredningen av ett 40 år gammalt mordfall.
Benen efter en ung man som försvann 1976 hittas under ett rivet hus – och det förflutna kommer i kapp fyra äldre människor som alla har otäcka hemligheter begravda och verkar misstänkta.
Dialogen har det lite jobbigt och det tar ett tag för ”Unforgotten”, som originaltiteln lyder, att komma i gång. Men när det lossnar är man snart fullt engagerad i de många parallella historierna, och den samlade mogna talangen – Bernard Hill, Tom Courtenay, Trevor Eve, Ruth Sheen, Gemma Jones – är imponerande.
